Relativism, sanning och tolerans

Ragnar Ohlsson, Professor i filosofi, Stockholms Universitet

De flesta former av relativism är sanna och så självklara att ingen skulle förneka dem. Men det finns också former av relativism, som troligen inte är riktiga. Ofta blandas dessa former ihop. Här skall jag göra ett försök att skilja ut några olika sorters relativism och ge argument för att acceptera vissa och förkasta andra.

Att olika människor tror olika saker är ett faktum, som väl ingen skulle förneka. Inte heller kan man förneka att det kan vara olika rationellt för olika människor att tro olika saker. Olika människor har ju tillgång till skilda argument och har varierande bakgrundskunskaper. Få skulle också hävda att moraliska uppfattningar är desamma världen över och alla tider igenom. Det jag hittills gett exempel på är olika former av deskriptiv relativism. De hävdar att det är ett faktum att folks uppfattningar skiljer sig. Om det är ett faktum, är det naturligtvis sant – i objektiv mening – att det förhåller sig så.

En del går emellertid ett steg vidare och hävdar att sanningen hos en uppfattning också varierar med vem som tror den, och att vad som är rätt för den ene inte är rätt för den andre. Det är nu det gäller att vara försiktig. Vissa typer av påståenden, som innehåller referenser till individer, tidpunkter eller lokaliteter, varierar givetvis vad gäller sanning, beroende på vem som säger vad, och var och när påståendena formuleras. Satsen ”Jag är hungrig”, är sann ibland och falsk ibland, beroende på vem som säger den och när hon säger den. Det är inte heller något mystiskt. Sådana satser kan lätt formuleras om så att sanningsvärdet blir bestämt: ”Ragnar Ohlsson var hungrig 10.35 lördag 13.1.07.”, är till exempel falsk, oberoende av vem som yttrar den, och kanske också av när den yttras. (Det är en annan sak att mycket få kan veta att den är falsk.)

Det har emellertid blivit vanligt på senare tid att säga saker som: ”Det är kanske sant för dig, men inte sant för mig.” Så länge detta bara är ett slarvigt sätt att säga: ”Du håller det för sant, men det gör inte jag”, är det inte mycket att bekymra sig för: det är som jag tidigare sagt högst troligt att det förhåller sig så att olika människor skiljer sig åt vad gäller trosuppfattningar och moraliska ställningstaganden. (Fast det kanske vore bra också att försöka undvika slarviga talesätt...) Det är när relativisten går ett steg längre och hävdar att det är sant att jorden är platt, om någon tror det – nämligen sant för honom – samtidigt som det är sant att jorden inte är platt, eftersom någon annan tror det, som det hela blir problematiskt. Det kan inte gärna vara så att jorden är både platt och inte platt.

Låt oss kalla denna form av relativism för ”sanningsrelativism”. I sin mest extrema form – alla sanningar är relativa – är ståndpunkten självupphävande: är påståendet att alla sanningar är relativa, självt absolut sant eller relativt sant? Hur relativisten än svarar, får han problem. Men relativismen kanske är sann för något bestämt område, till exempel moral, etikett eller estetiskt värde?

Sanningsrelativismen är en problematisk teori, därför att den intar en knepig mellanposition: den vill ha kvar begreppet sanning, men vill inte använda det på det sätt, som de flesta andra använder det. Relativisten vill äta kakan och ha den kvar. En moralisk relativist, till exempel, vill inte bara säga, att övertygade nazister trodde att det var rätt att utrota judar, de vill också säga att det var riktigt, när de gjorde det. (Det skulle däremot vara fel av oss, om vi började göra det.) Det verkar svårt att svälja.

En mer radikal position, som säger att moraliska uppfattningar varken är sanna eller falska, eftersom de uttrycker attityder snarare än trosuppfattningar, verkar lättare att försvara. Den som intar den här senare positionen har en helt annan inställning till Förintelsen än den övertygade nazisten och säger inte att nazistens övertygelse är riktig.

Jag vill inte utesluta att sanningsrelativism kan vara en riktig teori för vissa områden. Men de former av relativism, som på senare tid vunnit många anhängare är knappast välunderbyggda och rimliga att försvara.

Varför har då relativismen blivit så populär i våra dagar? Delvis tror jag det beror på att man inte håller isär deskriptiv relativism från sanningsrelativism. Men en annan orsak kan också vara att man blandar ihop relativism och tolerans, och att man är rädd att framstå som dogmatisk, om man tror att det finns objektiva sanningar.

Tolerans är emellertid något helt annat än relativism. Det är en attityd till andra människor, som innebär att man inom vida gränser tillåter andra att hysa andra uppfattningar än dem man själv omfattar. Detta förutsätter inte att man tror att deras uppfattningar är sanna (för dem). Tvärt om ingår det i många förslag på definitioner av tolerans just ett krav på att man låter andra hysa, och ibland också handla efter, uppfattningar, som man själv tror är felaktiga. I så fall kan man alltså inte ens vara tolerant, om man inte tror att de man är tolerant mot, har fel. En tolerant muslim tror att Allah är den ende guden, men han förföljer inte judar och kristna, som tror något annat.

Det är möjligt att det finns olika former av tolerans också: i en del fall accepterar vi att andra hyser andra uppfattningar än vi själva, samtidigt som vi inte tror att deras uppfattningar är välunderbyggda eller seriösa alternativ till våra egna. I andra fall kan vi respektera andras uppfattningar utan att dela dem, därför att vi tror att de kommit fram till sina uppfattningar på ett rationellt försvarbart sätt. En del uppfattningar kan vi tolerera utan att respektera dem, andra både tolererar vi och respekterar. Men varje den ena eller andra attityden förutsätter att vi accepterar relativism.

Den främste förkämpen för tolerans under 1800-talet, den engelska liberale filosofen John Stuart Mill formulerar till och med sitt försvar för tolerans i termer av sanning: om man inte tillåter alla uppfattningar att föras fram och debatteras öppet, är risken stor att vi inte når fram till sanningen. Riktiga uppfattningar har till en början omfattats av få personer. Hade då majoriteten förbjudit dem att publiceras, hade vi aldrig kunnat pröva dem och ta ställning till dem. Ja, också falska påståenden måste få föras fram, eftersom våra skäl för det vi tror på skulle undergrävas och försvagas, om de aldrig fick tillfälle att jämföras med falska föreställningar.

Det är inte heller så att den som tror att det finns sanna påståenden och att vi ofta kan ta miste om sanningen, behöver vara dogmatisk. Man behöver ju inte alls vara säker på att det man tror på verkligen kommer att visa sig vara sant. Men man är nyfiken och vill ta reda på vad som faktiskt är sant. Vad skulle vi annars kunna ha som mål för vetenskap eller för tankeverksamhet över huvud taget? Antag att jag har som mål att formulera påståenden som främjar karriären, som inte kommer i konflikt med kyrkans dogmer, eller som skulle glädja min gamla mamma. Också då måste jag ha rimliga hypoteser – helst sanna – om vad som skulle främja min karriär, vad som faktiskt strider mot kyrkans dogmer, eller vad som skulle bereda min mor glädje. Vi kan inte ersätta sanning som mål för vår kognitiva verksamhet.

Allt detta är lätt att inse och försvara, så länge man håller i sär två saker: att någon tror att något förhåller sig på ett visst sätt, och att något faktiskt förhåller sig på ett visst sätt. Att man tror något, innebär att man håller något för sant; men det innebär inte, att det också är sant: man kan missta sig.

I en undersökning, som vi gjort inom ramen för ett forskningsprojekt med filosofi med barn i Stockholm, visar det sig att 12-åringar, som deltagit i ett tvåårigt försök med filosofi, tenderar att tro att moraliska värderingar är relativa till individer, att alla filosofiska frågor endast har relativt sanna svar, ja, att skillnaden mellan rationella och icke-rationella argument bara kan upprätthållas relativt till individer. Eftersom tendensen till relativism är så utbredd i våra dagar, är detta resultat nog inte något som skall uppfattas som en effekt av filosofiundervisningen. Däremot är det möjligt att den toleranta pedagogik, som är nödvändig, när man bedriver filosofi med barn, kan ha bidragit till resultatet. Frågan hur man skall undvika att sanningsrelativitet blandas ihop med deskriptiv relativism och tolerans är av central vikt, när man har filosofi med barn. Rimligen borde deltagande i filosofiska samtal så småningom leda till upptäckten att man inte samtidigt kan hålla två oförenliga påståenden för sanna, även om samtalet förs i en tolerant och respektfull anda. Och därmed har man i alla fall kommit ett steg på vägen mot ett rationellt och kritiskt förhållningssätt.

Januar 2007

Ragnar Ohlsson
Professor i filosofi
Stockholms Universitet

ragnar.ohlssonphilosophy.su.se