|
|
Relativism, sanning och tolerans Ragnar Ohlsson, Professor i filosofi, Stockholms Universitet, 2007 De flesta former av relativism är sanna och så
självklara att ingen skulle förneka dem. Men det finns
också former av relativism, som troligen inte är
riktiga. Ofta blandas dessa former ihop. Här skall jag
göra ett försök att skilja ut några olika
sorters relativism och ge argument för att acceptera vissa
och förkasta andra.
Att olika människor tror olika
saker är ett faktum, som väl ingen skulle förneka.
Inte heller kan man förneka att det kan vara olika
rationellt för olika människor att tro olika saker.
Olika människor har ju tillgång till skilda argument
och har varierande bakgrundskunskaper. Få skulle också
hävda att moraliska uppfattningar är desamma
världen över och alla tider igenom. Det jag hittills
gett exempel på är olika former av deskriptiv
relativism. De hävdar att det är ett faktum att folks
uppfattningar skiljer sig. Om det är ett faktum, är det
naturligtvis sant – i objektiv mening – att det
förhåller sig så.
En del går emellertid ett steg
vidare och hävdar att sanningen hos en uppfattning
också varierar med vem som tror den, och att vad som är
rätt för den ene inte är rätt för den
andre. Det är nu det gäller att vara försiktig.
Vissa typer av påståenden, som innehåller
referenser till individer, tidpunkter eller lokaliteter, varierar
givetvis vad gäller sanning, beroende på vem som
säger vad, och var och när påståendena
formuleras. Satsen ”Jag är hungrig”, är
sann ibland och falsk ibland, beroende på vem som säger
den och när hon säger den. Det är inte heller
något mystiskt. Sådana satser kan lätt formuleras
om så att sanningsvärdet blir bestämt:
”Ragnar Ohlsson var hungrig 10.35 lördag
13.1.07.”, är till exempel falsk, oberoende av vem som
yttrar den, och kanske också av när den yttras. (Det
är en annan sak att mycket få kan veta att den
är falsk.)
Det har emellertid blivit vanligt
på senare tid att säga saker som: ”Det är
kanske sant för dig, men inte sant för mig.”
Så länge detta bara är ett slarvigt sätt att
säga: ”Du håller det för sant, men det
gör inte jag”, är det inte mycket att bekymra sig
för: det är som jag tidigare sagt högst troligt
att det förhåller sig så att olika människor
skiljer sig åt vad gäller trosuppfattningar och
moraliska ställningstaganden. (Fast det kanske vore bra
också att försöka undvika slarviga
talesätt...) Det är när relativisten går ett
steg längre och hävdar att det är sant att
jorden är platt, om någon tror det –
nämligen sant för honom – samtidigt som det
är sant att jorden inte är platt, eftersom
någon annan tror det, som det hela blir problematiskt. Det
kan inte gärna vara så att jorden är både
platt och inte platt.
Låt oss kalla denna form av relativism för
”sanningsrelativism”. I sin mest extrema form –
alla sanningar är relativa – är ståndpunkten
självupphävande: är påståendet att alla
sanningar är relativa, självt absolut sant eller
relativt sant? Hur relativisten än svarar, får han
problem. Men relativismen kanske är sann för något
bestämt område, till exempel moral, etikett eller
estetiskt värde?
Sanningsrelativismen är en problematisk teori,
därför att den intar en knepig mellanposition: den vill
ha kvar begreppet sanning, men vill inte använda det på
det sätt, som de flesta andra använder det.
Relativisten vill äta kakan och ha den kvar. En moralisk
relativist, till exempel, vill inte bara säga, att
övertygade nazister trodde att det var rätt att utrota
judar, de vill också säga att det var riktigt,
när de gjorde det. (Det skulle däremot vara fel av oss,
om vi började göra det.) Det verkar svårt att
svälja.
En mer radikal position, som säger att moraliska
uppfattningar varken är sanna eller falska, eftersom de
uttrycker attityder snarare än trosuppfattningar, verkar
lättare att försvara. Den som intar den här senare
positionen har en helt annan inställning till
Förintelsen än den övertygade nazisten och
säger inte att nazistens övertygelse är
riktig.
Jag vill inte utesluta att
sanningsrelativism kan vara en riktig teori för vissa
områden. Men de former av relativism, som på senare tid
vunnit många anhängare är knappast
välunderbyggda och rimliga att försvara.
Varför har då relativismen
blivit så populär i våra dagar? Delvis tror jag
det beror på att man inte håller isär deskriptiv
relativism från sanningsrelativism. Men en annan orsak kan
också vara att man blandar ihop relativism och tolerans, och
att man är rädd att framstå som dogmatisk, om man
tror att det finns objektiva sanningar.
Tolerans är emellertid något helt annat än
relativism. Det är en attityd till andra människor, som
innebär att man inom vida gränser tillåter andra
att hysa andra uppfattningar än dem man själv omfattar.
Detta förutsätter inte att man tror att deras
uppfattningar är sanna (för dem). Tvärt om
ingår det i många förslag på definitioner av
tolerans just ett krav på att man låter andra hysa, och
ibland också handla efter, uppfattningar, som man själv
tror är felaktiga. I så fall kan man alltså inte
ens vara tolerant, om man inte tror att de man är tolerant
mot, har fel. En tolerant muslim tror att Allah är den ende
guden, men han förföljer inte judar och kristna, som
tror något annat.
Det är möjligt att det finns olika former av
tolerans också: i en del fall accepterar vi att andra hyser
andra uppfattningar än vi själva, samtidigt som vi inte
tror att deras uppfattningar är välunderbyggda eller
seriösa alternativ till våra egna. I andra fall kan vi
respektera andras uppfattningar utan att dela dem,
därför att vi tror att de kommit fram till sina
uppfattningar på ett rationellt försvarbart sätt.
En del uppfattningar kan vi tolerera utan att respektera dem,
andra både tolererar vi och respekterar. Men varje den ena
eller andra attityden förutsätter att vi accepterar
relativism.
Den främste förkämpen
för tolerans under 1800-talet, den engelska liberale
filosofen John Stuart Mill formulerar till och med sitt
försvar för tolerans i termer av sanning: om man inte
tillåter alla uppfattningar att föras fram och
debatteras öppet, är risken stor att vi inte når
fram till sanningen. Riktiga uppfattningar har till en
början omfattats av få personer. Hade då
majoriteten förbjudit dem att publiceras, hade vi aldrig
kunnat pröva dem och ta ställning till dem. Ja,
också falska påståenden måste få
föras fram, eftersom våra skäl för det vi
tror på skulle undergrävas och försvagas, om de
aldrig fick tillfälle att jämföras med falska
föreställningar.
Det är inte heller så att den
som tror att det finns sanna påståenden och att vi ofta
kan ta miste om sanningen, behöver vara dogmatisk. Man
behöver ju inte alls vara säker på att det man
tror på verkligen kommer att visa sig vara sant. Men man
är nyfiken och vill ta reda på vad som faktiskt
är sant. Vad skulle vi annars kunna ha som mål
för vetenskap eller för tankeverksamhet över huvud
taget? Antag att jag har som mål att formulera
påståenden som främjar karriären, som inte
kommer i konflikt med kyrkans dogmer, eller som skulle
glädja min gamla mamma. Också då måste jag ha
rimliga hypoteser – helst sanna – om vad som
skulle främja min karriär, vad som
faktiskt strider mot kyrkans dogmer, eller vad som
skulle bereda min mor glädje. Vi kan inte
ersätta sanning som mål för vår kognitiva
verksamhet.
Allt detta är lätt att inse
och försvara, så länge man håller i sär
två saker: att någon tror att något
förhåller sig på ett visst sätt, och att
något faktiskt förhåller sig på ett visst
sätt. Att man tror något, innebär att man
håller något för sant; men det innebär inte,
att det också är sant: man kan missta
sig.
I en undersökning, som vi gjort
inom ramen för ett forskningsprojekt med filosofi med barn i
Stockholm, visar det sig att 12-åringar, som deltagit i ett
tvåårigt försök med filosofi, tenderar att
tro att moraliska värderingar är relativa till
individer, att alla filosofiska frågor endast har relativt
sanna svar, ja, att skillnaden mellan rationella och
icke-rationella argument bara kan upprätthållas
relativt till individer. Eftersom tendensen till relativism
är så utbredd i våra dagar, är detta resultat
nog inte något som skall uppfattas som en effekt av
filosofiundervisningen. Däremot är det möjligt att
den toleranta pedagogik, som är nödvändig,
när man bedriver filosofi med barn, kan ha bidragit till
resultatet. Frågan hur man skall undvika att
sanningsrelativitet blandas ihop med deskriptiv relativism och
tolerans är av central vikt, när man har filosofi med
barn. Rimligen borde deltagande i filosofiska samtal så
småningom leda till upptäckten att man inte samtidigt
kan hålla två oförenliga påståenden
för sanna, även om samtalet förs i en tolerant och
respektfull anda. Och därmed har man i alla fall kommit ett
steg på vägen mot ett rationellt och kritiskt
förhållningssätt.
Januar 2007
Ragnar Ohlsson
Professor i filosofi
Stockholms Universitet
ragnar.ohlsson philosophy.su.se
|
